Souvenir från Fiji

När det var dags att gå igenom gränskontrollerna på Sydney flygplats efter att vi kommit tillbaka från Fiji, var jag  uppriktigt orolig att "border security australia" (eller vad programmet nu heter) skulle va där och filma. Jag var nänligen inte så prydlig och hade också med mig olagliga substanser (alla vet ju hur känsliga australiska gränskontrollen är när det gäller alla former av naturliga substanser, produkter och materiel) i form av Fijianskt vatten i örat. Dock lyckades mannen framför mig få tillstånd att ta med sig ett stort knippe vass förbi gränskontrollen, och kontrollanterna visade sig bara vara intresserade av vad jag hade i vänskorna, så det var inget drama där.

Kan ni se vad det står på detta "landing card" från Fiji, under fråga 5? Om ni kan se, så kan ni få er ett gott skratt! (on ni inte kan se, testa att klicka på bilden och klicka sedan på den igen, efter det att den poppat upp i ett eget fönster)

Men, detta jäkla vatten i örat förblir ett problem, fy tusan kan jag säga. I lördags ådrog jag mig denna otrevliga åkomma, och är numera mer eller mindre döv på höger öra. Ganska så jobbigt då det visar sig att detta är mitt bästa öra, tydligen. Jag kan numera nämligen knappt höra vad folk säger till mig, jag pratar alldeles för tyst så ingen annan hör vad jag säger (i mitt huvud pratar jag dock alldeles lagom högt!) och jag kan absolut inte uppfatta varifrån ljud kommer. Exempel på detta följer här: en männsika (butiksbiträde) i en butik står rätt framför mig, samtidigt som jag hör någon fråga om jag behöver hjälp. -Nej tack, jag tittar bara, säger jag till den ytterst förvånade människan framför mig, som av det frågande ansiktsuttrycket att döma inte alls har försökt kommunicera med mig och nu undrar vad det är för fel på den uppenbart galna personen som står framför henne. Då jag nu har ögonkontakt med den undrande människan som står framför mig, och återigen hör samma röst fråga om jag vill ha hjälp med något (vilket nu börjar bli mer och mer uppenbart för samtliga närvarande att jag faktiskt behöver) dock utan att människans läppar (den framför mig alltså) rör på sig ens det minsta lilla, så börjar det gå upp ett ljus i min skalle, att det är en människa utom synhåll som talar till mig. Jag stirrar på människan framför mig ytterligare några sekunder innan polletten helt trillar ned, och svischar sedan runt 180 grader på en halv sekund, då stämningen börjar bli lite kymig (är inte varje dag osynliga personer talar till en / man hör röster i sitt huvud som frågar om man behöver hjälp/folk tittar på en som om man blivit galen) och får (tack och lov!) syn på EN ANNAN människa som även hon ser på mig med en mycket frågande blick. "Nej tack, jag behöver ingen hjälp" säger jag snabbt och förmodligen alldeles för tyst och tar sedan snabbaste vägen ut ur butiken. Så, imorgon ska jag gå till doktorn med mitt öra och förhoppningsvis kan HON hjälpa mig på något vis.