på väg mot Melbourne

Nu sitter vi (Liam, Chris & jag) i bilen på väg mot Melbourne. Första stoppet blir i Tuross head där liams faster Sandy bor. Bilen är Chris Mercedes -81, vi håller tummarna för att den håller hela vägen =)

Published with Blogger-droid v1.6.3

Dålig dag...

..idag har inte varit en bra dag. Vaknade illamående och med huvudvärk, som höll i sig hela dagen. Migrän  tror jag. Här har det varit vad Liam kallar för en typisk "mountains day", dvs dimmigt, regnigt och lite kyligt (dock fortfarande ca 17-18 grader, så inte så kallt som i sverige ändå=)) Har känt mig allmänt deppig över all krånglig byråkrati som vi tvingas gå igenom, känns som om det aldrig kommer ta slut... En bra sak med denna dag var dock att jag och min allra käraste syster F lyckades tajma in ett skypesamtal på morgonen (hennes sena kväll), vi pratade i över en timme, det var mysigt!

Igår var vi ute och åt middag med James, Tim och Graham & Gwen (vänner till Liams föräldrar) samt  deras son som just kommit tillbaka från en långresa i europa. Vi var och åt på Tims favoritpub som har en kinarestaurang med jättegod mat. Vi firade att både James och vi har köpt bil under veckan som gick. James hämtade sin igår, en 3 år gammal Ford med V8 motor, skinnsäten och annan lyx (!!!) Han köpte den på någons slags bilauktion där man inte fick provköra bilarna innan man köpte dem, ganska modigt tyckte jag! Själva valde vi en lite mer "vanlig" bil, en Mazda 3 (asiatiska bilar är det säkra valet här, reservdelar och service av europeiska och amerikanska bilar är mycket dyrare). Bilen får vi nästa vecka, det ska bli kul!

Imorgon kommer Chris (liams kusin som var med på bröllopet) och stannar över natten. Sedan ska vi köra tillsammans ned till Melbourne, där Chris bor. Anledningen till resan är att vi på tisdag ska gå på Melbourne Cup (en av världens största hästkapplöpningar). Det ska bli häftigt! Tydligen måste alla kvinnor ha fina klänningar och bära hatt!!! Typ så här kan det se ut:

Fåglar, frisörbesök m.m.

Idag har det varit en ganska fin dag, 20+ och soligt mestadels (med undantag för en riktig åskstorm som just passerade förbi). Kl. har just passerat 18.00 och jag har idag varit på mitt första australiska frisörbesök =)

Har också fått reda på att det kommer kosta typ hur mycket pengar som helst att ansöka om att få min utbildning godkänd här. Om ansökan går igenom får jag göra ett skriftligt kunskapsprov i mars, och om jag klarar det får jag därefter göra ett antal kliniska prov. Om jag klarar dem kan jag kanske få bli godkänd och få registrera mig som sjukgymnast i australien. Helt galet... men men, inget alternativ finns ju så det är bara att acceptera situationen som den är.


I morse gick vi en morgonpromenad med Liams mamma och pappas hund Chester, jag lyckades fotografera 2 fåglar till, så nu har jag alltså sammanlagt lyckats fotografera 3 olika sorters fåglar =)

Här kommer bilderna:

Crimson Rosella / "Platycercus elegans" (namn på svenska, någon?)

Sulphur-crested cockatoo / "Cacatua galerita" (Större gultofskakadua?)

L och Chester

Lite fler bilder från bröllopsresan.. (leopard)

...eftersom jag inte hann skriva och ladda upp så mkt bilder under tiden vi var i sydafrika, kommer här några av mina favoritbilder som jag tog när vi var i Sabi Sands. Att få se leopard står högst på mångas lista när det gäller safariresor, fick vi direkt veta när vi kom till Krugerparken. Dock är det inte så många som faktiskt lyckas få se dem, då de oftast är mycket skygga (delvis pga av tidigare laglig och numera olaglig jakt) och för att de mestadels är aktiva nattetid. Efter att ha spenderat 4 dagar i krugerparken hade varken vi eller någon annan lyckats komma ens i närheten av att få se någon leopard, så vi kände oss otroligt lyckligt lottade när vi fick chansen att komma dem riktigt nära under vår vistelse i Sabi Sands. Senare fick vi dock veta att Sabi Sands är en av de främsta platserna på jorden för att se "the big 5" och reservatet är främst känt för sina leoparder... (kan man läsa bl.a på wikipedia!) Parkvakterna i reservatet har i åratal bedrivit ett projekt som går ut på att sakta vänja de vilda djuren vid bilarna som används under game drives, detta har nu börjat ge resultat och djuren är märkligt oberörda av bilarna och människorna i dem. (En helt annan sak är det tydligen om de får syn på en människa till fots, vilket bl.a. är anledningen till att man inte fick gå mellan sitt rum och huvudbyggnaden på egen hand, utan var tvungen att bli eskorterad av en vakt!)  Under safariturerna betedde sig dock de flesta djuren som om att man var totalt osynlig, vilket är en häftig men underlig känsla. Många andra reservat i sydafrika har från början fungerat som privata jaktmarker för rika män som vill jaga och döda djuren i jakt på den perfekta väggtrofén, och i dessa reservat är djuren än idag av förklarliga skäl ganska skygga och mycket svårare att få se på nära håll. Här kommer i alla fall några av mina favoritbilder av leoparderna vi såg i Sabi Sands:

Ganska avslappnad..

hmm.. vem är det där?

Kanske borde tvätta tassen lite grann o göra sig fin om man nu ska va med på bild..

...det är ganska tröttsamt att vara fotomodell!

Är lite varierande kvalitet på bilderna pga att jag testade alla möjliga olika inställningar med kameran... Det visade sig dock att Richard som var vår guide var en väldigt duktig fotograf med en passion för att fotografera vilda djur, så av honom fick jag lära mig massor vilket var jätteroligt! Det hade nog annars tagit mig betydligt längre tid att på egen hand lära mig det som jag lärde mig under dagarna vi var där =)  

Kommer nog lägga upp fler bilder från resan så småningom, jag har över tusen stycken i datorn... =)

Bilder från Blue Mountains

En bild från igårkväll, med utsikt över dalgången och Blue Mountains naturreservat..

Och så en "Galah" (roligt namn!) eller "Rose breasted cockatoo". Vet inte namnet på svenska men om någon som läser vet kan ni väl såga till! Vackra är dem iaf!  

Tror att jag just hittade svenska namnet: "Rosenkakadua", kan det stämma?

En till bild, man ser dem alltid i par, ganska gulligt! 

Finns massor av dessa i området där L:s föräldrar bor, och en massa andra häftiga fåglar. Ska försöka mig på att fotografera dem med min nya fina kamera och lägga upp de bästa bilderna här, tänkte jag. Lite svår är det att komma tillräckligt nära med det objektivet jag har nu, men vissa av fåglarna (speciellt kakaduorna) är inte speciellt rädda av sig så jag får väl börja med dem =)

.

sms

...fick just ett sms från okänd person som sa att han trodde jag har fel nr sparat till min pappa, då han själv var ganska säker på att det inte var han som var min far... Haha! =)

Published with Blogger-droid v1.6.3

Visum...

...ja det har visat sig att det inte är världens lättaste sak att fixa ett permanent visum. Häromdagen  (natten egentligen, pga av tidsskillnaden) blev jag uppringd av min visumhandläggare från australiensiska ambassaden i berlin (som lustigt nog handlägger alla visumärenden från sverige). Hon ville ha en personlig intervju, vilken visade sig gå ut på att förhöra mig om saker som vi uppgett i visumansökan. Hon meddelade också att hon ifrågasätter om mitt och L:s förhållande är autentiskt och vi kommer därför behöva skicka in ytterligare dokument som bevisar att vi har bott tillsammans m.m.... det jobbiga är att jag ju inte får jobba eller studera här i mer än 4 respektive 3 månader på det visum jag har nu, och p.g.a. att visumhandläggaren varit sjukskriven i flera månader så kommer hela handläggningstiden att avsevärt dra ut på tiden. Så nu är vi alltså i situationen att vi från australien måste försöka fixa fram allehanda slags dokument och bevis, vilket inte är det lättaste.. hade varit avsevärt lättare om vi hade fått möjligheten att ordna med detta när vi fortfarande var i sverige... men trots att vi frågat upprepade gånger via både telefon och mail om vi behövde komplettera ansökan med något så får vi först nu (4 månader efter att vi skickat in ansökan) veta att vi behöver komplettera med massor med info... kommer ta flera veckor att ordna med detta. Suck!

I Australien

...nu är vi sedan några dagar tillbaka i Australien och Blue Mountains. Precis som förra gången jag var här blev jag återigen överraskad av hur kallt det kan bli i dessa delar av landet som de flesta förknippar med värme och solsken. De övre delarna av Blue Mountains ligger på cirka 800 meters höjd och det är förvånansvärt hur pass mycket det påverkar temperaturen. Här uppe har det varit ca 12 grader sedan vi anlände, medan man bara ca 30 minuters bilresa härifrån har mellan 20-25 grader och solsken... 12 grader kanske inte låter så illa för er hemma i Sverige, men om man beaktar det faktum att nästan inga hus här har någon som helst isolering, endast enkelglas i fönstren och oftast helt saknar element eller annan form av uppvärmning, så kan ni tänka er att det blir ganska ruggigt när temperaturerna börjar sjunka. Vi anlände på fredag kväll, och efter en trevlig middag med Liams familj var det dags att gå och lägga sig och försöka sova bort jet-laggen. På lördagen gick jag och Maggie på Leura Festival, som ordnat en stor marknad mitt i Leura, som ligger endast några få km härifrån. Sedan var det dags för James (Liams brors) inflyttningsfest. James köpte i våras ett litet hus här uppe i bergen, endast några km från Liams föräldrar. Festen fick faktiskt också fick bli en förlovningsfest - då James skickade ett mail veckan innan vi lämnade Sydafrika och berättade att han och hans flickvän Candice hade bestämt att de skulle gifta sig (lagom kul tyckte nog hela släkten som just kommit hem från resan till vårt bröllop i Sverige!).

För att göra min Australienupplevelse komplett så har jag bestämt mig för att anamma den lokala matkulturen och lära mig att äta Vegemite. För er som inte vet vad detta är, så är detta en svart, mycket salt gegga som tillverkas av det jästextrakt som blir kvar som restprodukt efter att man tillverkat öl. Till många utlänningars förvåning så är detta något som Australier tycker om att breda på frukostmackan. Mitt första försök gjorde jag igår, men halvdant resultat. Nästan en hel skiva toast med ett pinsamt tunt lager svart gegga fick jag i mig innan kväljningarna började komma. Jag tror att tricket måste vara att äta riktigt snabbt! Detta ska jag testa nästa gång.

Även denna kamrat ville hjälpa till och göra min upplevelse av Australien komplett:

Igår satt han utanför badrumsdörren när jag passerade förbi. (Men tydligen är han en spindel som man faktiskt vill ha i sitt hem, då han inte är giftig och äter andra spindlar!)

Har inte riktigt hunnit berätta om allt vi gjorde under bröllopsresan, vi fortsatte ju ned till Kapstaden och vindistrikten utanför. Kanske kommer lite om det vid ett senare tillfälle... 

Graden Route: Jeffrey's Bay, Knysna och Hermanus

Efter att ha spenderat en dag och en natt i Jeffrey's Bay (som har en av världens bästa surfstränder - vi promenerade på stranden, plockade snäckor, tittade på alla surfare) reste vi sedan vidare ned mot Kapstaden. (Sorry F, tyvärr fick vi inga bilder på snygga surfers!). Nästa stopp blev Knysna, som vi fått tips om att besöka från ett par vi träffade uppe i Kruger. Knysna är en liten kuststad som byggts runt en vik, vårt hotell som vi blev tipsade om av samma par, låg precis vid vattnet med en fantastisk utsikt över denna vik...

Fönstret i vårt rum, med utsikt över Knysna bay.

Den vackra utsikten från rummet!

Knysna från ovan (ej min bild, men man kan se viken som är stadens mittpunkt)

Liam med ostronen!

Vägen mellan Knysna och Hermanus följde till stora delar kusten, vilket gjorde detta till en av de bästa sträckorna i vår roadtrip.

Efter att ha spenderat ett dygn i Knysna (vi njöt av utsikten, åt ostron (Liam) och drack sherry) körde vi vidare söderut. Nästa stopp blev Hermanus, som är känd för att vara den bästa platsen på jorden för att se valar. Varje år kommer massor med valar hit för att föda sina ungar, mestadels är det "Southern right whale" (rätval eller sydkapare på svenska??) och "Humpback whale"(knölval på svenska, tror jag). Från vårt lilla B&B där vi bodde kunde man se valarna på ganska nära håll från fönstret, men vi beslutade oss ändå för att ta en båttur ut till platsen där valarna höll till med sina ungarna, för att få möjlighet att förhoppningsvis komma dem riktigt nära. Båtarna får dock ej köra närmare än 50 meter, för att inte störa valarna, och man är därför beroende av valarnas nyfikenhet för att kunna se dem öpå riktigt nära håll. Just den dagen vi var ute var dock valarna inte på sitt mest nyfikna humör, och vi fick tyvärr inte möjlighet att komma riktigt så nära som vi hade önskat, men det var ändå en otroligt häftig upplevelse!

På båten på väg ut till valarna. 

Souther right whale fick sitt namn efter som det var den "rätta" valen att jaga i sydliga vatten, då de simmar långsamt och inte är speciellt skygga. Man kan känna igen dem på de karakteristiska breda sidofenorna.

"Knölarna" på huvudet är olika på alla individer. 

Stjärtfena...

Vissa av valarna vi såg var ungar, vilket dock var ganska sv¨rt att urskilja då de är ganska stora när de föds.. ca 5,5 meter långa och väger 1-1,5 ton! Efter födseln ökar de i vikt med minst 50 kg per dag.. 

På denna bild kan man se en mamma med sin unge (om man tittar noga!).

De är ungefär 18 meter långa och väger ca 80 ton!

Vi fick även se sälar på mycket nära håll!!! (Hela han fick inte ens plats i bilden!)

Han simmade runt och visade upp sig...

...från alla möjliga olika vinklar! =)

(Han låg under ytan och viftade på stjärten en låååång stund. En riktig "sucker for attention" som en kille på båten sa...)

På väg tillbaka till hamnen. Det är inte vår båt på bilden, vi hade en öppen båt vilket var häftigt!

Hermanus på kvällen, då vi var på väg in till stan för att äta middag.

Nästa dag sa vi hej då till valarna och reste vidare till Kapstaden...

Drakensbergen, Southbroom och Wild Coast -Nu med bilder!!!

Efter att ha avslutat safaridelen av resan inleddes vad som skulle komma att bli en roadtrip av rang!  Vi lämnade Pretoria och Johannesburg och körde i sydostlig riktning, mot Drakensbergen. Efter ca 5 timmar anlände vi till Drakensbergen och Champagne Castle, där vi spenderade 3 lata dagar. Vi åt och drack, fick massager och pedikyrer och gick på långa bergsklättrings-promenader upp i Bergen, tillsammans med vår guide Wonderboy (ja, han hette faktiskt så! Fabulous ligger därmed i lä =)) Det var ganska skönt att få röra lite på sig efter en vecka i Kruger och Sabi Sands reservaten, safaris spenderas mestadels stillasittande, (förutom de få “walking safaris” vi gjorde med våra guider) då det är föga lockande att gå på en promenad på egen hand bland lejon och noshörningar.…Speciellt med tanke på att vi var fullt medvetna om att den mest beryktade lejonflocken i Sabi Sands under tiden vi var där höll till endast några hundra meter från vårt rum, och leoparder titt som tätt sågs dricka vatten på verandan ur polerna som hörde till rummen. (En gäst hade på allvar frågat sin guide om det var okej att gå ut på verandan och klappa leoparden, detta är dock som de flesta förstår inte att rekommendera...).  Vi hann också med en ridtur, en av de mest spektakulära jag någonsin varit med om (på mer än ett sätt!). Det var en solnedgångsritt vi hade bokat, så vi förväntade oss en hyfsat lugn ritt med fokus på  de spektakulära vyerna över de hänförande Drakensbergen som vi befann oss i. När de frågat oss om hur erfarna vi är som ryttare hade vi i vanlig ordning uppgett att vi båda var mycket erfarna ryttare (alla vet att det måste man göra, annars får man med största sannolikhet en seg häst och en mespropps-ritt). Liam hade dock lite nervöst sagt att kanske borde vi trots allt inte säga att han var en erfaren ryttare, då afrika inte är som andra länder, det är lite vildare än hemma i sverige... Detta skulle senare visa sig stämma, då guiden någon minut efter att vi svångt ut från hotellområdet och ridit vidare in på ett stort öppet fält sa: ”jag räknar till 3, och på tre så rider vi så fort vi kan!!!!” Sagt och gjort, guiden började räkna och strax innan han kommit till 3 bar det av i full galopp över fälten, flyende impalaflockar och andra antiloper som vi inte sett tidigare skingrades när vi sprängde fram över fälten, betande zebror tycktes inte bry sig lika mycket om vår närvaro. Helt plötsligt tvärstannade guiden framför oss, frågade om allt var okej, och sedan bar det av i fyrsprång över fälten igen. Efter ca 45 minuter stannade vi till och satt av, hästarna var vid det här laget dyblöta av svett och stod (trots det frestande gräset runtomkring) helt stilla och flåsande för att försöka hämta andan. Vi blev uppmötta av en annan guide som kom med sadelväskorna fullpackade med champagne, och i solnedgången stod vi så där och njöt av utsikten och bubbelvinet, glada att vi överlevt ritten så långt. Efter 2 glas var var det dags att sitta upp igen, och till vår stora förvåning var det samma tempo som gällde även på vägen tillbaka till hotellet! En helt klart spektakulär ritt, lite synd att man inte fick tid att njuta av de underbara vyerna då vi var fullt upptagna med att klamra oss fast uppe på hästryggarna och tårarna rann av fartvinden!

Utsikten från hotellrummet

Liam och Wonderboy, uppe på toppen av Champagne Castle. (Efter 3 timmars klättring uppför berget!)

 I Drakensbergen

Jag och Liam, halvvägs upp

Högt uppe i bergen kan man hitta flera "Bush man paintings", tusentals år gamla, häftigt!

Med var sitt glas champagne i Champagne Castle...

Häftiga ljuseffekter när solen börjar gå ned över bergstopparna...

Kolla in ljuset i denna bild!!!

Ännu en vacker solnedgång...

Efter att ha lämnat Drakensbergen bakom oss var det dags att köra mot Durban och Liams faster Catherine med man Brian (som var på bröllopet), de bor söder om Durban i en liten ort som heter Southbroom. Där spenderade vi 3 dagar, de bor i ett underbart hus just vid vattnet, från terrassen kan man se valarna leka i havet. Liams kusin Kevin bor också där, och hans syter Allison kom ocks[ ned och hälsade p[ under tiden vi var där, s[ en av kvällarna tog de med oss ut till en av de lokala nattklubbarna, vilket också var en upplevelse… Sydafrika är inte så billigt som man skulle kunna tro, och till stor del är priserna liknande de vi har i Sverige, men något som definitivt är billigare än hemma är dryck! En flaska vin på en restaurang kan du få för mellan 60-80 kr och på nattklubbarna kunde vi köpa dricka till alla 7 som var med för ca 100 kr!!! Inte riktigt som hemma… (Undrar hur nattklubbarna kan tjäna några pengar?) Natten spenderades genom att dansa till konstig technomusik, dricka tequila, spela biljard (jag vann inte) och i samtal  med en av Kevins kusiner och hans vän, som också var och hälsade på Brian och Catherine under helgen vi var där. De var båda mormoner, och den andra killen (inte kusinen) tog tillfället i akt att med stor intensitet diskutera hur tufft det var att inte få ha sex innan ett eventuellt framtida gifternål, men förklarade att han trots att det var svårt gjorde sitt bästa för att bortse från sina köttsliga lustar då han (hittills tydligen utan vidare framgång) letade efter en kvinnlig livskamrat… Ett hyfsat obekvämt samtal att föra med en totalt främmande karl på en nattklubb.

Catherine, Brian & jag vid stranden nedanför deras hus.

Deras hund Zara, på terrassen med havet och valarna nedanför

Catherine, Brian, Kevin, Allison, deras kusin Trevor och vi...

Jag och Liam på vår utekväll.

Allison och jag.

Efter Southbroom återstod fortfarande den största delen av vår roadtrip, den 85 mil långa resan genom Wild Coast (tidigare kallat Transkei). Detta är den fattigaste delen av Sydafrika, och även den med högst brottslighet. Många hade försökt avråda oss från att köra genom denna del av landet men vi hade bestämt oss för att ge oss av tidigt på måndag morgon. Vägarna var oändligt långa och i många fall i ett mycket dåligt skick, vägskyltar saknas helt och hållet (tack och lov för vår GPS!!!) och vägarna är fulla av alla möjliga sorters boskap. Resan genom Wild Coast tog ca 7 timmar, totalt utan möjlighet att stanna för att gå på toaletten eller fylla på våra vattenflaskor. Istället fick vi ta tillfället i akt då vi vid några sällsynta tillfällen passerade genom ett område utan människor inom synhåll… Hela området var som en enda oändlig kåkstad, med oräkneliga små plåtskyffen och oändligt antal människor som antingen bara satt vid sina hus eller vid vägkanten, eller till synes var på väg någonstans, ofta bärandes något uppe på sina huvuden (om de var kvinnor). Wild Coast är ett f.d. ”hemland” som av apartheidregeringen gavs till de svarta, dock utan att ge dem någon typ av hjälp över huvud taget och som därför fortfarande till stora delar saknar infrastruktur och andra "moderniteter". Det var lång och ganska känslosam resa att köra genom detta område, det är svårt att förstå att så många svarta lever i sådan fattigdom i ett land där nästan alla vita verkar leva i överflöd med städerskor och trädgårdsmästare och annan hemhjälp… När vi äntligen kom fram till Jeffrey’s Bay efter kl 18.00, hade vi kört i mer an 12 timmar med endast en kort paus för att tanka och kasta i oss lite mat. Det kändes härligt att vara tillbaka i civilisationen igen, men det var svårt att skaka av sig alla intryck från resan, och vi kommer nog alltid minnas vår 12-timmars biltur genom Wild Coast…

Början av vår roadtrip, kolla in texten på bilen... honom vill man inte köra alltför nära!

Hästar och annan boskap på vägen var en vanlig syn...

Så här bor man i Transkei... utan varken el eller vatten.

(Tyvarr funkar inte att ladda upp bilder just nu, sa jag f[r komplettera med dessa vid senare tillfalle... For er som undrar, jag skriver inlaggen pa var laptop som har svenska bokstaver, men maste sedan ladda upp det pa bloggen fr annan dator som ar inkopplad till internet, darfor finns inte svenska bokstaverna i allt jag skriver... Sa ni inte tror att jag blivit schitzofren!) 


Nu finns bilder uppladdade!