KRUGER PART 2 – EXETER RIVER LODGE

Efter en inte allt för lyxig (men ganska så äventyrlig) vistelse I Marc’s Tree houses var det så dags att bege sig vidare mot Krugerparkens södra del. En av guderna på Marc’s Camp, Dan, skulle köra oss ned. Eftersom han kom från området vi skulle till kände han väl till vägarna där nere, sade han. Dessa kunskaper skulle snart visa sig komma väl till pass! Efter frukost och en “walking safari” (safari till fots) då vi såg bland annat giraff och divere antiloper (och fick lära oss att hyenabajs är alldeles kritvitt, p.g.a. allt ben de äter (!)) begav vi oss iväg. Efter ca 1,5 timmar svängde vi av in på en grusväg, full av hål och också full av kossor och getter. På bägge sidor kantades vägen av spyttemå halvfärdiga hus, samtliga utan fasader men ändå till synes bebodda av familjer och deras husdjur. Det var som att köra igenom en oändligt stor, lantlig kåkstad. Dan svängde av åt höger, vänster, vänster igen… inga vägskyltar fanns det, så vi var oändligt glada att vi inte hade bestämt oss för att försöka köra på egen hand. Efter drygt en timme på dessa gropiga grusvägar, I ca 35 graders värme och efter oräkneliga svängar än hit, än dit, började vi tvivla på att vi någonsin skulle komma fram till vårt mål, ett privatägt reservat som skulle ligga I direkt anslutning till Kruger. Vi sneglade på Dan som satt vid ratten och ihärdigt parerade åt höger och vänster för att undvika I alla fall de största hålen I vägen, han gav inget sken av att vara vilse, så vi skumpade vidare genom den sydafrikanska landsbygden, tills vi slutligen kom fram till slutet av vägen, där vi möttes av en stängd gallerport. När porten öppnades kändes det som att komma från en värld till en annan, på andra sidan öppnade sig ett prunkande landskap framför oss, inga hus syntes så långt ögat kunde nå, och inga vägar heller. Efter att ha växlat några ord med portvakten, förklarade Dan att vår Lodge låg ca 2 mil in I reservatet. Vakten pekade åt vänster, och mycket riktigt fanns där en liten grusväg, som till skillnad från den på andra sidan porten omgärdades av akaciaträd och snåriga buskar. Därmed skumpade vi vidare mot vår destination, dock utan alltför stora förhoppningar angående kvaliteten på detta avlägsna boende. Lodgen hade vi valt lite slumpmässigt och I all hast, efter att ha fått besked om att den lodge vi omsorgsfullt och efter mycket efterforskning hade bestämt oss för var fullbokad.  Svettiga, illamående och lite tilltufsade kom vi så slutligen fram till Exeter River Lodge. Där möttes vi av 3 personer, alla prydligt klädda I ljusa hotelluniformer. Innan vi visste ordet av, hade en av dem burit iväg med vårt baggage, en annan erbjudit oss ljumna, friskt väldoftande tvättlappar från ett silverfat, och den tredje visat oss in till loungen, som lådg på en träaltan med utsikt över floden som flöt förbi nedanför lodgen. När vi slagit oss ned I den bekväma soffan blev vi serverade färskpressad lemonad och fick sedan skriva på det obloigatoriska avtalet, där man avsäger sig rätten att kräva lodgen på ersättning vid den händelse att man under sijn vistelse skulle bli attackerad av t.ex. en elefant eller ett lejon. Även denna lodge låg mitt I ett reservat, utan några staket mellan de boende och djuren runtomkring. Vi blev sedan eskorterade till vårt “rum”, som visade sig vara en fristående byggnad utan dess like! Vi blev visade runt I denna bygnad, som omfattade sovrum, lounge, badrum med “hans och hennes” handfat och dusch (om man inte skulle orka vänta på sin tur), toalett, badkar, privat veranda med utedusch och egen pool och utsikt över floden, där en grupp elefanter fridfullt strosade runt och svalkade sig i vattnet. Behöver jag saga att vi var totalt hänförda!!!! Från en extrem till en annan kändes det som…. Vistelsen skulle visa sig överträffa alla förväntningar. Med privat butler, kock och “tracker” (en guide som med specialiserat sig på att spåra de vilda djuren) fanns inte mycket mer att önska! 

Lite interiörbilder från vårt rum...

 Efter att ha intagit lunch med utsikt över floden, blev vi presenterade för vår “ranger” Richard, som undrade vad vi helst av allt ville se under vår vistelse här. “Mest av allt skulle vi vilja ta det lugnt och njuta av att bara vara I reservatet, då detta var något vi saknade på förra stället, men om du frågar om det djur jag mest av allt vill se, så är det vildhundar”, sa Liam medan jag sa att vad jag helst av allt ville se var Leopard, båda sa vi detta halvt på skämt, då vi visste att dessa två djur är de mest sällsynta och skygga av alla de djur man kan se I afrika. Okej, sa Richard, vildhundar har vi inte sett här på länge, så jag tvivlar på möjligheterna att få se dessa, men självklart ska jag göra mitt bästa!

Utsikten från lunchbordet, floden går inte att se på bilden, men finns bakom allt högt gräs i bakgrunden!

Så bar det av I den öppna land cruisern, bara Liam och jag, och Richard samt spårspecialisten Jack, som satt längst fram på motorhuven, på en liten piedestal, för att tydligt kunna se alla spår på marken framför oss. Inom 3 minuter från det att vi svängt ut från lodgen, befann vi oss mitt I en elefanthjord, som var I full färd med att knuffa ned små träd för sedan äta kunna äta löven som växer högst upp I trädkronorna. Richard stängde av motorn på land cruisern, och vi njöt I fulla drag av att vara I dessa enorma djurs närhet. Innan vi visste ordet av horde vi Jack skrika “leopard!!!” och mycket riktigt, några meter framför bilen passerade en livs levande leopard över stigen. Till synes utan att ta någon notis om oss, smög den så vidare in bland träden på andrqa sidan vägen. Liam och jag tittade på varandra, totalt hänförda av vad vi just fått uppleva. Stunden avbröts av Richards radio som började brusa, någon pratade i andra änden. Richard lyssnade uppmärksamt, sa något snabbt till personen på andra änden, och vände sig sedan mot oss. “Någon har sett vildhundar I andra änden av reservatet”. “Jag vet att ni gärna vill ta det lugnt, men har ni något emot lite Ferarri-style-off-road körning? Jag skulle själv gärna vilja se hundarna, då jag inte sett dem på över 4 månader.” Liam och jag tittade på varandra igen, och nickade sedan mot Richard, utan att få fram något svar. I en hiskelig hastighet bar det sedan av, genom torra, sandiga flodbäddar, över berghällar och genom floder och vattendrag. Våra ögon tårades av vinddraget, och vi klamrade oss febrilt fast I säten för att inte flyga ut bilen, som saknade bade dörrar och tak. Vi körde ned I en torr flodbädd, runt en tvär krök och med en tvärnit var vi så till slut framme. Vi befann oss nu helt plötsligt endast några meter ifrån en flock med afrikanska vildhundar, som med sitt karakteristiska kvittrande komunicerade med varandra. En del av dem hade just kommit tillbaka från en jakt, förklarade guiden I den andra bilen, som redan befann sig vid hundarna och var den som via radio rapporterat till Richard. Flocken bestod av 5 vuxna djur och 4 stycken3-månaders valpar, som dock såg betydligt äldre ut I våra ögon.  De viftade på svansarna och lekte I sanden som utgjorde botten på flodbädden där vi befann oss. Vi satt där I kanske 30 minuter och bara njöt av att befinna oss I dessa bessynerliga djurs närhet, innan hundarna, som på given signal, reste sig upp och satte av bortåt horisonten. Förmodligen skulle de ut på ytterligare en jakt, förklarade Richard. Rangern I den andra bilen vinkade hejdå  och körde iväg längs med flodbädden. “Vad sägs om en drink?” sa Richard. “Toppen!” sa Liam och jag I kör, och tänkte att vad mer kan man möjligtvis se på en kväll, lika bra att bege sig hemmåt och avsluta efter dessa fantastisksa upplevelser. “Okej”, sa Richard och hoppade till vår förvåning ur bilen, varpå han och Jack började rota I bagageutrymmet på bilen. Innan vi förstått vad som hände var så ett litet drinkbord med vit duk uppdukat mitt I den torra flodbädden. Och med varsitt glas Amarula skålade vi så den lyckade “game driven”, medan solen gick ned över horisonten.

Mitt bland elefanterna... Richard till höger

Den andra bilen med vildhundarna runt omkring...djuren var inte direkt rädda av sig! De verkade nästan tycka att det var lika intressant att kolla in oss som vi tyckte att det var att titta på dem =)

2 av valparna

Solnedgång, Drakensbergen kan skymtas i fjärran

De följande dagarna fick vi  bland annat se ytterligare en leopard, vi stötte  också ihop med vildhundsflocken igen och fick även vara med om att befinna oss på endast ca 2 meters avstånd från en lejonflock som just dödat en enorm buffel och nu var upptagna med att äta upp densamma. Denna lodge var en upplevelse långt bortom allt vi någonsin drömt om I safariväg. Efter 4 dagar var vi oerhört lyckliga över alla otroliga upplevelser vi fått vara med om, men även lite ledsna över att behöva lämna denna underbara plats.

Denna lejonflock hade specialiserat sig på att döda buffel, endast några dagar innan vår ankomst hade en av honorna i flocken blivit dödad av en buffel under en jakt. Just denna buffel hade de dödat endast ca 200 meter från vårt rum! 

Så här såg samtliga medlemmar i flocken ut när vi hittade dem dagen därpå... runda om magen (som synes på bilderna) och mycket nöjda!!!

Jack fram på bilen...

Fler bilder får komma nästa gång vi är vid en bättre internetuppkoppling!