KRUGER PART 2 – EXETER RIVER LODGE

Efter en inte allt för lyxig (men ganska så äventyrlig) vistelse I Marc’s Tree houses var det så dags att bege sig vidare mot Krugerparkens södra del. En av guderna på Marc’s Camp, Dan, skulle köra oss ned. Eftersom han kom från området vi skulle till kände han väl till vägarna där nere, sade han. Dessa kunskaper skulle snart visa sig komma väl till pass! Efter frukost och en “walking safari” (safari till fots) då vi såg bland annat giraff och divere antiloper (och fick lära oss att hyenabajs är alldeles kritvitt, p.g.a. allt ben de äter (!)) begav vi oss iväg. Efter ca 1,5 timmar svängde vi av in på en grusväg, full av hål och också full av kossor och getter. På bägge sidor kantades vägen av spyttemå halvfärdiga hus, samtliga utan fasader men ändå till synes bebodda av familjer och deras husdjur. Det var som att köra igenom en oändligt stor, lantlig kåkstad. Dan svängde av åt höger, vänster, vänster igen… inga vägskyltar fanns det, så vi var oändligt glada att vi inte hade bestämt oss för att försöka köra på egen hand. Efter drygt en timme på dessa gropiga grusvägar, I ca 35 graders värme och efter oräkneliga svängar än hit, än dit, började vi tvivla på att vi någonsin skulle komma fram till vårt mål, ett privatägt reservat som skulle ligga I direkt anslutning till Kruger. Vi sneglade på Dan som satt vid ratten och ihärdigt parerade åt höger och vänster för att undvika I alla fall de största hålen I vägen, han gav inget sken av att vara vilse, så vi skumpade vidare genom den sydafrikanska landsbygden, tills vi slutligen kom fram till slutet av vägen, där vi möttes av en stängd gallerport. När porten öppnades kändes det som att komma från en värld till en annan, på andra sidan öppnade sig ett prunkande landskap framför oss, inga hus syntes så långt ögat kunde nå, och inga vägar heller. Efter att ha växlat några ord med portvakten, förklarade Dan att vår Lodge låg ca 2 mil in I reservatet. Vakten pekade åt vänster, och mycket riktigt fanns där en liten grusväg, som till skillnad från den på andra sidan porten omgärdades av akaciaträd och snåriga buskar. Därmed skumpade vi vidare mot vår destination, dock utan alltför stora förhoppningar angående kvaliteten på detta avlägsna boende. Lodgen hade vi valt lite slumpmässigt och I all hast, efter att ha fått besked om att den lodge vi omsorgsfullt och efter mycket efterforskning hade bestämt oss för var fullbokad.  Svettiga, illamående och lite tilltufsade kom vi så slutligen fram till Exeter River Lodge. Där möttes vi av 3 personer, alla prydligt klädda I ljusa hotelluniformer. Innan vi visste ordet av, hade en av dem burit iväg med vårt baggage, en annan erbjudit oss ljumna, friskt väldoftande tvättlappar från ett silverfat, och den tredje visat oss in till loungen, som lådg på en träaltan med utsikt över floden som flöt förbi nedanför lodgen. När vi slagit oss ned I den bekväma soffan blev vi serverade färskpressad lemonad och fick sedan skriva på det obloigatoriska avtalet, där man avsäger sig rätten att kräva lodgen på ersättning vid den händelse att man under sijn vistelse skulle bli attackerad av t.ex. en elefant eller ett lejon. Även denna lodge låg mitt I ett reservat, utan några staket mellan de boende och djuren runtomkring. Vi blev sedan eskorterade till vårt “rum”, som visade sig vara en fristående byggnad utan dess like! Vi blev visade runt I denna bygnad, som omfattade sovrum, lounge, badrum med “hans och hennes” handfat och dusch (om man inte skulle orka vänta på sin tur), toalett, badkar, privat veranda med utedusch och egen pool och utsikt över floden, där en grupp elefanter fridfullt strosade runt och svalkade sig i vattnet. Behöver jag saga att vi var totalt hänförda!!!! Från en extrem till en annan kändes det som…. Vistelsen skulle visa sig överträffa alla förväntningar. Med privat butler, kock och “tracker” (en guide som med specialiserat sig på att spåra de vilda djuren) fanns inte mycket mer att önska! 

Lite interiörbilder från vårt rum...

 Efter att ha intagit lunch med utsikt över floden, blev vi presenterade för vår “ranger” Richard, som undrade vad vi helst av allt ville se under vår vistelse här. “Mest av allt skulle vi vilja ta det lugnt och njuta av att bara vara I reservatet, då detta var något vi saknade på förra stället, men om du frågar om det djur jag mest av allt vill se, så är det vildhundar”, sa Liam medan jag sa att vad jag helst av allt ville se var Leopard, båda sa vi detta halvt på skämt, då vi visste att dessa två djur är de mest sällsynta och skygga av alla de djur man kan se I afrika. Okej, sa Richard, vildhundar har vi inte sett här på länge, så jag tvivlar på möjligheterna att få se dessa, men självklart ska jag göra mitt bästa!

Utsikten från lunchbordet, floden går inte att se på bilden, men finns bakom allt högt gräs i bakgrunden!

Så bar det av I den öppna land cruisern, bara Liam och jag, och Richard samt spårspecialisten Jack, som satt längst fram på motorhuven, på en liten piedestal, för att tydligt kunna se alla spår på marken framför oss. Inom 3 minuter från det att vi svängt ut från lodgen, befann vi oss mitt I en elefanthjord, som var I full färd med att knuffa ned små träd för sedan äta kunna äta löven som växer högst upp I trädkronorna. Richard stängde av motorn på land cruisern, och vi njöt I fulla drag av att vara I dessa enorma djurs närhet. Innan vi visste ordet av horde vi Jack skrika “leopard!!!” och mycket riktigt, några meter framför bilen passerade en livs levande leopard över stigen. Till synes utan att ta någon notis om oss, smög den så vidare in bland träden på andrqa sidan vägen. Liam och jag tittade på varandra, totalt hänförda av vad vi just fått uppleva. Stunden avbröts av Richards radio som började brusa, någon pratade i andra änden. Richard lyssnade uppmärksamt, sa något snabbt till personen på andra änden, och vände sig sedan mot oss. “Någon har sett vildhundar I andra änden av reservatet”. “Jag vet att ni gärna vill ta det lugnt, men har ni något emot lite Ferarri-style-off-road körning? Jag skulle själv gärna vilja se hundarna, då jag inte sett dem på över 4 månader.” Liam och jag tittade på varandra igen, och nickade sedan mot Richard, utan att få fram något svar. I en hiskelig hastighet bar det sedan av, genom torra, sandiga flodbäddar, över berghällar och genom floder och vattendrag. Våra ögon tårades av vinddraget, och vi klamrade oss febrilt fast I säten för att inte flyga ut bilen, som saknade bade dörrar och tak. Vi körde ned I en torr flodbädd, runt en tvär krök och med en tvärnit var vi så till slut framme. Vi befann oss nu helt plötsligt endast några meter ifrån en flock med afrikanska vildhundar, som med sitt karakteristiska kvittrande komunicerade med varandra. En del av dem hade just kommit tillbaka från en jakt, förklarade guiden I den andra bilen, som redan befann sig vid hundarna och var den som via radio rapporterat till Richard. Flocken bestod av 5 vuxna djur och 4 stycken3-månaders valpar, som dock såg betydligt äldre ut I våra ögon.  De viftade på svansarna och lekte I sanden som utgjorde botten på flodbädden där vi befann oss. Vi satt där I kanske 30 minuter och bara njöt av att befinna oss I dessa bessynerliga djurs närhet, innan hundarna, som på given signal, reste sig upp och satte av bortåt horisonten. Förmodligen skulle de ut på ytterligare en jakt, förklarade Richard. Rangern I den andra bilen vinkade hejdå  och körde iväg längs med flodbädden. “Vad sägs om en drink?” sa Richard. “Toppen!” sa Liam och jag I kör, och tänkte att vad mer kan man möjligtvis se på en kväll, lika bra att bege sig hemmåt och avsluta efter dessa fantastisksa upplevelser. “Okej”, sa Richard och hoppade till vår förvåning ur bilen, varpå han och Jack började rota I bagageutrymmet på bilen. Innan vi förstått vad som hände var så ett litet drinkbord med vit duk uppdukat mitt I den torra flodbädden. Och med varsitt glas Amarula skålade vi så den lyckade “game driven”, medan solen gick ned över horisonten.

Mitt bland elefanterna... Richard till höger

Den andra bilen med vildhundarna runt omkring...djuren var inte direkt rädda av sig! De verkade nästan tycka att det var lika intressant att kolla in oss som vi tyckte att det var att titta på dem =)

2 av valparna

Solnedgång, Drakensbergen kan skymtas i fjärran

De följande dagarna fick vi  bland annat se ytterligare en leopard, vi stötte  också ihop med vildhundsflocken igen och fick även vara med om att befinna oss på endast ca 2 meters avstånd från en lejonflock som just dödat en enorm buffel och nu var upptagna med att äta upp densamma. Denna lodge var en upplevelse långt bortom allt vi någonsin drömt om I safariväg. Efter 4 dagar var vi oerhört lyckliga över alla otroliga upplevelser vi fått vara med om, men även lite ledsna över att behöva lämna denna underbara plats.

Denna lejonflock hade specialiserat sig på att döda buffel, endast några dagar innan vår ankomst hade en av honorna i flocken blivit dödad av en buffel under en jakt. Just denna buffel hade de dödat endast ca 200 meter från vårt rum! 

Så här såg samtliga medlemmar i flocken ut när vi hittade dem dagen därpå... runda om magen (som synes på bilderna) och mycket nöjda!!!

Jack fram på bilen...

Fler bilder får komma nästa gång vi är vid en bättre internetuppkoppling!

Liten rapport från Sydafrika...

Hej alla!
Här kommer en liten uppdatering från oss! Över en vecka har nu gått sedan vi anlände till sydafrika och johannesburgs flygplats. Vi inledde vår vistelse här hos Liams faster Eileen och hennes man Tony, som bor utanfor Johannesburg (de var även båda med på bröllopet). Vi blev mycket väl omhändertagna och första dagen spenderades med lunch med Eileen och Liams farbror Patrick och hans fru Sue samt dotter Caitlin. Till middagen kom Eileen och Tonys söner Anthony och Dino med fru Tracey. Då väpnade inbrott tyvärr är mkt vanliga i Johannesburg bor Eileen och Tony (likt de flesta andra som bor runt och i Johannesburg) i en videoövervakad fastighet som omgärdas av höga staket & murar, med el- och taggtråd högst upp för att ingen ska kunna klättra over… 4 gigantiska vakthundar (Boerboels) hjälper också till att avskräcka eventuella inkräktare…
Andra dagen spenderades I Soweto, ett “township” utanför Joihannesburg, med ca 3000 000 invånare. Ursprungligen skapades dessa townships för att flytta ut alla svarta invånare från staden, och fortfarande bor endast svarta sydafrikaner här. Vi fick besöka en “shabeen” (en typ av bar) där vi fick testa på lokala specialiteter som “pap” (majsmjölsbaserad gegga som äts med fingrarna), kohuvud och en hembrygd, ypperligt illasmakande öl. Vi träffade många människor som bodde I området och fick besöka ett hus som bestod av ett ca 15 kvm stort rum, där rymdes en säng, ett kylskåp och inte mkt mer, el fanns men inget vatten/avlopp. Efteråt fick vi veta att 6 män bodde där… Detta hus var ett av de “hostels” som ursprungliogen byggdes av apartheitregeringen för att inhysa svarta män för att dessa skulle kunna finnas nära till hands för att användas som arbetskraft I gruvorna. Inga kvinnor och barn var tillåtna att bo där så de män som hade fru och barn fick finna sig I att leva separerade från sina familjer.

Tredje dagen besökte vi en närliggande park där man födde upp lejon, där fick vi klappa livs levande ursöta lejonungar och mata giraffer! (visste ni att giraffer har en tunga som är över 50 cm lång??!)

Kolla in tungan!!

 12 veckor gammal lejonunge!!! Den var urgullig och mkt mjuk, om det nu inte skulle synas pa bilden =)

KRUGERPARKEN

Dag 4 reste vi till Pretoria, där vi besökte Liams mormor och moster Mary, som driver en resebyrå och har hjälpt oss att boka allt inför bröllopsresan. Liams kusin Tim & hans jack Russell Mickey kom också och åt middag med oss på kvällen. Dagen därpå reste vi österut mot Krugerparken. Resan tog över 6 timmar och när vi äntligen kom fram, trötta och svettiga var det direkt dags för en 3 timmars kvällssafari. Safariturerna skedde I öppna land cruisers, utan varken dörrar eller tak mellan oss och de vilda djuren, en ovan känsla efter att endast ha sett dessa djur på tv eller I djurparker!!! När vi kom tillbaka efter safarin blev vi skjutsade till Marcs Camp där vi skulle spendera våra första 4 nätter I krugerparken. På vägen dit körde vi genom två låsta portar, och då vi körde genom port nr tvp fick vi syn på en skylt där man kunde läsa ungefär ” Du kör nu in I ett reservat med potentiellt farliga djur som tex buffel, noshörning och leopard. Vänligen var försiktig”. Klocka var vid det här laget efter 20.00 på kvällen och totlt kolmörker. Det visade sig att det var mitt I detta reservat vi skulle bo, mitt bland alla djuren… Vi blev hyfsat nervosa när det visade sig att vår trädkoja där vi skulle bo låg ca 500 meters promenad (genom skogen) bort från reception och middagsområdet. Vi fick lära oss att om man möter en buffel så ska man inte springa, utan bara sakta backa bakåt och gömma sig bakom närmsta träd. När vi stod vid receptionen och samlade mod inför denna första promenad försökte vi lugna varandra genom att resonera så att de vilda djuren förmodligen inte kom så speciellt nära själva campen utan antagligen höll ett visst avstånd från oss människor, såsom vilda djur hemma I Sverige oftast gör. Dessa teorier fick blev dock snabbt motbevisade då det på stigen på väg ned till kojan låg flera högar färsk spillning som var alldeles för stora för att tillhöra något annat än buffel eller möjligtvis noshörning. Våra adrenalinnivåer har så vitt vi kan minas aldrig varit så höga som under dessa promenader genom mörkret till och från trädkojan!!!

Skylten vid porten till Marc's camp
En annan överraskning var att toaletten och dushen låg ca 20 meter bort från trädkojan och varken hade dörrar eller tak. Aldrig någonsin hade jag trott att jag skulle stå mitt I afrikanska bushen, spritt språngande naken och duscha bland leoparder, noshörningar och andra vilda djur!!!! Dessutom alltid I kolmörker eftersom man var ute på “gamedrives” från tidig morgon till sen kväll och aldrig var tillbaka till campen innan mörkrets inbrott. Detta var en enklare typ av camp, och trädkojorna var mycket mysiga men tyvärr inte speciellt “inbrottssäkra” och hade stora glipor I väggar och tak. Att ha apor, fladdermöss, grodor och annat I sovrummet tillhörde därför inte ovanligheterna utan var snarare regel än undantag, och vi blev tillsagda att noggrannt packa ned alla våra tillhörigheter I resväskorna då vi lämnade kojorna, då aporna annars skulle knycka våra saker.

Vår trädkoja

Gliporna i väggarna, sett inifrån trädkojan... 

En av gästerna i sovrummet...

Vid frukostarna, som intogs utomhus vid ett vattenhål där man ofta kunde se antiloper beta eller dricka, fick man också mycket riktigt bevittna hur ett stor gäng apor klättrade in och ut ur en av de mer närbelägna trädkojorna.

Här åt vi frukost

Utsikten fr. frukostbordet -Nyalas

 Det var helt klart en upplevelse utöver det vanliga att bo på denna camp mitt ute bland alla djur… vid varje promenad till eller från kojan mötte vi nya djur, bland annat “nyala” (en slags antilop), större “bush baby”, och “genet”, en slags vidkatt, var några av de djur som vi stötte på under dessa promenader. En kille hade haft en giraff utanför stugan en av kvällarna… Men sålänge det inte var leopard, noshörning eller buffel så var dessa möten helt ok och ganska spännande!!! Under safariturerna på dagarna såg vi bland annat impala, “water buck´”, vit noshörning, elefanter, flodhäst, giraff och krokodil…. Otroligt häftigt! Men till vår stora besvikelse såg vi under dessa dagslånga safari drives inga rovdjur över huvud taget, förutom ett lejon som låg I högt gräs, på typ en kilometres avstånd.

Lite irriterad elefant... Scary!!!

Elefantfamilj korsar vägen...

Kudu

med en svart noshorningunge pa ett narbelaget "Rehab (!!) center", dar de samlade in och rehabiliterade vilda djur...

Middagsgästen som kom nästan varje kväll!! I ett träd ovanfor vart bord.

"Glossy starlings" tigger mat vid lunchpausen

Det var urhäftigt att se alla dessa vilda djur, men lite smolk I bägaren var att reservatet som vi bodde I ej var en del av krugerparken, och varje morgon var vi därför tvugna att åka ca en timme bort från där vi bodde för att komma till själva krugerparken dör safariturerna skedde, Det blev mycket tid sittandes I en bil under dessa 4 dagar… När man kom tillbaka till campen efter att ha varit ute på safari drives från kl. 7 på morgonen till 19 på kvällen var man väldigt trött, svettig och hungrig.


Efter 4 dagar I Marcs Tree houses var det dags att resa vidare till nästa ställe, en lodge som ligger I södra delen av krugerparken. Vi blev skutsade hit av en kille som arbetade på Marcs camp, tack ock lov, då vi aldrig hade kunnat hitta på egen hand. Större delebn av resan gick över grusvägar som inte fanns på kartan, utamn skyltar, genom byar och landsbygd. Slutligen kom vi fram till reservatet, som visade sig vara ett privatägt reservat som ligger I anslutning till Krugerparken, dock utan staket mellan de två områdena. Vidare rapport fr. denna kam kommer i nästa inlägg!!
Sammanfattningsvis har vi eftert en vecka i sydafrika alltså:

 -Fått lära oss att giraffer har ytterst långa och klibbiga tungor
 -Klappat lejonungar (och noshörningsbaby!)
 -Sovit i en trädkoja i afrikanska bushen tillsammans med minst 3 grodor
 -Ätit frukost bland apor och antiloper
 -Duschat i utedusch i kolmörker bland noshörningar och leoparder
 -Blivit attackerad av en fladdermus i nämnda utedusch

2 bröllop på 2 veckor...

Nyss hemkomna från london, där vi firade vårt enveckas-jubileum genom att närvara vid Liams kusin Daniels bröllop! (Daniel gifte sig för övrigt med Victoria... =)) Efter en lite krånglig nedresa (första flyget från Visby till Skavsta blev inställt med 10 minuters varsel, samt att flyg nr 2 var försenat + att när vi äntligen kom fram till Stansted så fick vi snällt sitta och vänta instända i planet i över 20 minuter då trapp-människorna (som sköter trapprampen som man använder när man skall ta sig ur plane) var upptagna!!!) Omg..

Åkte direkt till vårt lilla B&B där alla kusiner och fastrar och farbröder redan satt och väntade i den intilliggande puben. Efter god middag och många, långa och eldiga diskussioner om politik och prostitution (ja, Liams bror James var där) så var det ganska skönt att få gå och lägga sig...

Bröllopet var jättefint och även Daniel och Victoria hade tur med vädret, då det blev uppehåll efter över en veckas ihärdigt regnande, just då det var dags för bröllopsfesten! Festen hölls i deras egen trädgård, i ett partytält som dekorerats av nämnda fastrar (endast blomdekorationerna hade tydligen tagit mer än 48 timmar att ordna...) (själv köpte jag blommor på ica och ställde i en vas, så där ligger vi i lä!!!)

En liten bild av hur det såg ut i tältet, dansgolvet längst bort! 

För övrigt så har vi just varit på supergod middag hemma hos min favorit-extra-faster och det är verkligen HEMSKT att säga hej då och inse att det är hej då -inte tills vi ses igen om några dagar/veckor - utan kanske tills vi ses om ett år eller så... en otroligt konstigt känsla som man nog inte vänjer sig vid. Samtidigt kan man få lite perspektiv på saker och ting när man pratar med till exempel L's mamma om hur det var när hon och L's pappa flyttade till Australien från Sydafrika. Det var under lite mer dramatiska former och hon trodde då att hon aldrig mer skulle få återse sin mamma, syskon och vänner. Den känslan går nog inte att förstå om man inte har upplevt den tror jag...

Nu har flyttlasset gått

Nu har (äntligen) fraktföretaget "removal group" varit här och hämtat våra flyttkartonger för att skicka dessa vidare till australien. Man blir lite nervös när man tänker på hur långt de ska åka, och undrar om man verkligen har packat sakerna tillräckligt ordentligt och om man verkligen tejpade ihop kartongerna tillräcklight väl. 6 karonger av denna typ fyllda med allehanda saker har vi nu skickat:



...samt även Liams cykel och lite tavlor.
Nu när lägenheten äntligen är någorlunda tom så återstår bara flyttstädningen...

Länge sedan... 17 dagar kvar!!!

ojojoj.. länge sedan var det jag skrev här! Men på Gotland har vi inget internet och de få gånger vi har lyckats ta oss till internetcaféet i byn så har vi långa listor med vad vi MÅSTE hinna med.

Nu är det i alla fall 17 dagar kvar till bröllopet, helt galet! Fortfarande ligger gästantalet på runt 100, trots att en del fallit bort och tillkommit i sista stund. Fortfarande är det också en hel det som måste göras tyvärr, samt en alldeles för lång lista över saker som måste bli gjorda inför flytten. Så 17 dagar kvar till bröllop, 33 dagar kvar till bröllopsresa och 64 dagar kvar tills vi anländer i vårt nya hemland. Phu! Man blir ju nervös av att bara tänka på det!

I övrigt så är alla kattungar nu tingade! Det känns kul och jag hoppas att de kommer komma till bra hem, men det tror jag att det är! Två stycken (Moses och Gipsy) ska till våra vänner Kim och Björn här i sthlm, sedan ska Yum-Yum och Blacky till ett annat par i Stockholm. Känns skönt att 4 av dem ska få flytta tillsammans med ett av sina syskon. Så den enda som ska flytta själv, är även den som ska flytta längst, nämligen Lilla My som ska till Sundsvall. När hon väl kommit dit kommer hon dok inte vara speciellt ensam längre, hon kommer nämligen till en familj med 3 barn, ca 10 hundar och 1 katt! Familjen föder sedan tidigare upp engelsk springer spaniel och har en kattflicka av rasen brittiskt långhår. Man kan besöka dem på: http://kellythecat.blogspot.com/ Kolla också gärna in nya bilder på kattungarna på www.tinycurls.com

Slut på paus - nu måste jag återgå till packning. Håller på att packa ihop allt vi äger och har (för tredje gången under det senaste 18 månaderna) och samtidigt avgöra vad vi ska ta med till australien, vad vi ska lämna till hyresgästen som skall hyra min lägenhet, vad som ska kastas och vad som är för kärt för att inte kastas men som ändå är för tungt/stort/onödigt för att skickas till australien. Detta är inget kul jobb kan jag lova!!!!

Nedan en liten bild på en av kattungarna -min favorit Yum-Yum som det gör riktigt ont i hjärtat att behöva skiljas från.

Trött tröttare tröttast...

Kattungarna är nu 2 veckor gamla, och hur söta som helst. Jag stödmatar dem fortfarande men nu bara ca var tredje timme istället för varannan. De senaste 14 dagarna har minst sagt varit omtumlande. Det känns som om det mesta som kan gå snett i katt-mamma väg har gått snett... just nu verkar det som om Tyra håller på att komma i löp igen, vilket ofta innebär att mjölken sinar. Hon är därför just nu mer intresserad av att gå runt och skrika och rulla runt på rygg än att ta hand om ungarna. Inte så lätt för dem att dia när mamma så fort de fått tag i en spene rullar runt och lägger sig åt andra hållet... Däremellan verkar hon bli irriterad på ungarna och tar strupgrepp på dem och sparkar med baktassarna. Som resultat av detta sitter jag nu och stirrar oavrutet ned i kattungelådan för att jag är orolig att Tyra ska skada ungarna... Har pratat med 4 olika veterinärer om att ge henne p-piller och 2 av dessa sa att det är ok, de andra 2 sa nej, så nu vet jag varken ut eller in.

Bilderna nedan är några av de fina bilder som F tog när hon var här, fler bilder finns på katternas hemsida. På bilderna syns "Moses" (nr 6), Nr 1 och "Lilla My".






Annars så fortgår arbetet med visumansökan till Australien. Jag har försökt besvara fråga 81 i blankett 1, där man skall ange vilka länder man har besökt under de senaste 10 åren, inresedatum och utresedatum. Inte det lättaste! Nästa vecka ska jag på läkarundersökning, bl. a. HIV, Hepatit-test m.m. Denna vecka skall jag även på lungröntgen, som också är en obligatorisk del av visumansökan. Utdrag från brottsregistret vill de också ha m.m. m.m.... ja ni förstår!

I lördags var lillasyster F här, vi kollade på vigseln på tv och sedan gick vi ned på stan för att se kortegen. Vi fastnade i folkmassorna på hamngatan och hann fram till slottet just när Victoria och Daniel steg ur båten och gick upp mot slottet, där de stannade till och vinkade. Vi hann få en skymt av dem innan de gick vidare in i slottet. Ganska nöjda med detta bestämde vi oss för att bege oss hem igen, för att inte återigen fastna i folkmassorna runt kungsträdgården/hamngatan tog vi vägen framför slottet bort mot riksdagen. När vi kommit så långt att vi var nästan precis framför slottet tog det stopp! Folk strömmade till från alla håll och det gick inte att ta sig varken framåt eller tillbaka. Efter en stund förstod vi att detta var platsen där Victoria och Daniel skulle komma ut som sista anhalt på kortegen, och efter en stund kom de också ut på balkongen på slottets framsida. Döär fick vi (och ca 500 000 andra) bevittna en kyss (!) Victorias tal (http://www.aftonbladet.se/brollopet/article7334710.ab) m.m.! Vi tyckte att det var mkt roligt att vi råkat hamna på första parkett i händelsernas centrum när vi egentligen bara försökt ta oss därifrån på snabbast möjliga sätt.. =)

Matdags (igen)

Ungefär såhär brukar det se ut när bebisarna ska äta!

Att mata en kattunge...

De första dagarna ville Tyra inte alls dia kattungarna, hon fick panik och sprang och gömde sig under sängen så fort de gav minsta ljud ifrån sig... Inte den bästa av mödrar till en början alltså! P.g.a. detta fick vi vara stand-in-mammor och mata alla ungarna med kattmjölksersättning med 1,5 timmars mellanrum dygnet runt... Var ganska trött och sliten de första dagarna kan jag säga! Nu börjar dock Tyra fatta att det är hon som är mamma så nu räcker det med stödmatning då ungarna fortfarande inte riktigt får tillräckligt från henne, framförallt nattetid då Tyra tycker att det är mysigare att ligga och sussa natten lång i vår säng än att ta hand om skrikande ungar, detta gör ju matte ändå så bra! Detta är en video på största killen och matvraket nr 1, ännu så länge kallar vi honom bara för just "nr 1" då han var den kattunge som föddes först! Lägg märke till öronen när han snuttar...

Blommor...

Dessa vackra blommor fick jag av min snälla söta mammi i fredags, när jag inte kände mig så himla glad p.g.a. att vi var tvungna att skicka en av kattungarna, "nr 2", till katthimlen. Samma typ av rosor kommer jag ha i brudbuketten.

Också en liten bild på mina fina orkidéer som blommar om för fullt! Den vita fick jag av mamma på min födelsedag 2008 och den har inte blommat om förrän nu =)

Video på kattungarna

På videaon kan man se en av anledningarna till varför Tyra kanske inte tyckte att det var så kul att dia ungarna i början... ungarna har riktigt vassa små klor och rejäl "fighting-spirit" när de slåss om spenarna, som ett resultat av detta är nu Tyras juver smått sönderrivna...

Kattungar...

Natten till igår fick Tyra sina bebisar, trots oro p.g.a. det som hände med Alice unge, plus lite dramatik gick förlossningen bra. Det blev totalt 6 kattungar, 2 pojkar och 4 flickor. Pojkarna är blå och flickorna är sköldpadd i olika varianter. 2 svartsköldpadd med vitt (en av dessa är lilla ynkliga minstingen "nr 2" som nu börjar pigga på sig), 1 svartsköldpadd utan vitt och en blåsköldpadd. Till en början ville Tyra inte alls veta av kattungarna, men det ville Alice, det sorgliga i historien är att Alice har blodtyp B vilket innebär att kattungarna skulle dö om de diade henne... Så det blev handmatning som gällde, med 1, 5 timmars mellanrum dygnet runt...

Tyra uppförde sig bättre och bättre under dagen igår, men ville inte dia ungarna utan att jag satt med och "höll tass". På natten gick hon tillbaka till att inte vilja veta av ungarna, så det blev inte många timmars sömn igårnatt heller. På morgonen ringde jag veterinären då Tyra oavbrutet sprang runt och skrek sedan ca 5 timmar tillbaka. Hos vet fick hon en kapsel med något slags ämne, "tryptofan" tror jag det hette. Jag fick även köpa med mig speciell mat, Royal canin calm, samt 3 injektioner (Partoxin vet) att ge själv hemma. Dessa skulle syfta till att dämpa stress och framkalla "moderskänslor" (typ!). Helt utan biverkningar sa veterinären... Lilla ynkliga nr 2 fick även dropp. Just nu verkar det som att kapsel och injektioner har hjälpt och Tyra ligger för första gången själv med alla ungar och tar hand om dem!!! Det känns fantastiskt! PLUS att lilla nr 2 just för första gången tog fajt om en spene på egen hand! Inatt var vi nästan säkra på att hon skulle dö.. Vi får se om de positiva förändringarna håller i sig. Jag lägger ut lite fler bilder på hemsidan så kan ni kolla om ni vill!

Dagarna innan kattungarna kom... därinne rymdes det alltså 6 ungar, inte konstigt att hon var tjock!!

en till bild på tjockisen!

De 6 små underverken!!!! Nedan uppradade på ett snyggt och prydligt sätt så att man tydligt kan se vem som är vem! =)

Från vänster: Stora grå pojken (nr 1 att komma ut) Blåsköldpadda-flicka, Lilla ynkliga nr 2, lilla grå pojken som kom ut sist, svartsköldpadd och vit flicka och sist lilla svartsköldpaddan. 

Alice

Idag strax innan kl. 9.00 fick Alice en liten unge som levde i ungefär en timma innan han lämnade oss och for till katthimlen. Han hade fastnat på bäckenkanten och Alice kunde själv inte få ut honom, så vi åkte till veterinären som fick dra och bända ut honom. När han kom ut vara han väldigt svag, men levde dock. Veterinären försvann först iväg med honom och rensade luftvägarna då han hade fått i sig mycket fostervatten. Sedan fick jag hålla honom och gnugga honom för att hålla igång blodcirkulation och stimulera honom att dia. Han fick ligga hos Alice en liten stund och jag tror att han snuttade lite grann. Alice och lilla pojken fick sedan dropp och jag fick fortsätta gnugga honom för att hålla honom varm medan Alice fick sitt dropp. Sedan helt plötsligt slutade han röra på sig och slutade gny, och veterinären konstaterade att han hade lämnat oss. Det känns verkligen jättehemskt alltihop och jag går igenom allt gång på gång i mitt huvud och tänker på vad man hade kunnat göra annorlunda. Kanske, kanske hade det gått att rädda honom då? Veterinären tröstade med att berätta att i de fall det endast finns en unge så går det nästan alltid galet under förlossningen, då värkarna är för svaga. Men man kan ju inte låta bli att tänka "what if"...

Roliga bilder på Tyra!

Katterna blir tjockare om magen för var dag som går! Tyra som ju har flera veckor kvar ser redan ut som om hon ska spricka! Här kommer lite bilder på henne (fler bilder finns på katternas egna sida).

En bild på kattungelådan som jag byggde härom dagen. Katterna verkar gilla den och har redan spenderat en hel del tid där inne!